helenarigback.blogg.se

Den 9 december träffade jag en kompis, från Skåne, vi hade mötts året innan på en träningsresa. Vi hade hållt kontakt och hade storslagna planer på att springa lopp ihop, köra den ena tuffare träningen än den andra, men det hade inte blivit av. 

I vilket fall som helst, träffades vi där, inne i stan, i lobbyn på Grand Central, den 9 december 2011. Vi satt båda och beklagade oss över våra, snart 50-åriga män, de var så tråkiga. Var det 50-årskriser månntro? Vilken del vi själva hade i allt, pratade vi också om, men det var en bisak.

När jag kom hem den kvällen, frågade han om jag skulle gå min morgonpromenad dagen efter. Det ska jag, svarade jag. Då kan vi prata, sa han. 

På morgonen gick vi iväg, planen var att promenera någon timme, för att sedan äta frukost på Smörgåsboden, tillsammans med en kompis. Vi gick iväg och han började prata. Jag kommer inte ihåg vad han sa, men jag kommer ihåg andemeningen. Han tyckte vi hade det dåligt, minst sagt.

Vi kom fram till Smörgåsboden och träffade vår kompis. Hon har senare berättat att det var iskyla därinne, men det var inget jag märkte.

När vi gick därifrån, frågade jag, honom: så du tycker att vi ska dela på oss? Han svarade: ja, vi måste vara sanna mot oss själva.. sen fortsatte han prata. Vad han sa minns jag inte. Jag mådde illa, hade panik. Mitt liv hade rasat.

När vi kom hem la jag mig på sängen. Barnen frågade vad som var fel, jag sa: fråga eran pappa.

Vi skulle ha gått på ett trippelpass på Friskis, jag orkade inte. Jag fick frågor från folk, varför jag inte kom. Jag vågade inte säga sanningen.

Hur jag klarade helgen vet jag inte. Vi åt julbord under tystnad, på Djurgårdbrunns värdhus.

Mamma och pappa hade varit i Göteborg, den helgen, jag pratade med dem flera gånger. På luciadagen ringde pappa och frågade hur jag hade det, sen berättade han att farfar dött, 101,5 år gammal.

Jag satt ute hos kund och kände förtvivlan.

Fortsättning följer..