Lämnad
Att skriva om det som varit svårt och som format mig, känns nödvändigt. Jag väljer mitt forum med omsorg, väger varje ord på våg. Det finns alltid två sidor, men det här är min sanning.
Att leva med någon under en lång tid, är svårt och kanske var det slut sedan länge..
Hösten 2011
Jag hade precis kommit hem från en träningsresa i Portugal och kände att något var fel.
Vi hade tragglat ett tag. Ett år tidigare, vid jul, hade vår son blivit sjuk, det var fruktansvärt. Jag led varje dag, varje timma, varje sekund, under den vårvintern.
Vi tog hjälp i skolan. En av lärarna tog sig an vår son, jag litade på henne, hon var bra.
Jag hade pluggat och stressat en tid. Han reste mycket, mest hela tiden. Jag unnade honom resorna men konsekvenserna av dem, blev tuffa för mig, för oss.
Den här veckan är jag ju i Göteborg, sa han, inte i Chicago. Spelar ingen roll, sa jag, du är inte hemma.
Tidigare under året hade min mormor dött. Samtidigt som vår son blev sjuk, fick hans farmor en hjärntumör, på sommaren dog hon.
Vi hade haft en tuff tid...länge. Jag vet att jag sa: den här familjen är stark, men snart har vi nått gränsen för vad vi klarar. Då visste jag inte, att det bara var början.
Det var hösten 2011, då det kändes som om något var fel.
Fortsättning följer..
