Dyrt vs dyrare
För 6-7 år sen köpte jag en brun skinnjacka. Jag gick från att aldrig ägt eller velat äga en skinnjacka, till att ha den jämt.
Sen ville jag ha ett par skor/stövlar till. Jag köpte ett par stövletter i brunt för under 1000-lappen.
Men sen..
Jag och min kompis BEA åkte till Norrtälje. Vi gick in i affären med märkeskläder och skor och där var de. Stövlarna, jag ville ha. På prislappen stod det 3.600kr (det här var 6 år sen). Jag kan inte köpa så dyra stövlar, var min första tanke, men jag måste prova dem. De satt som gjutna, jag tog snabbt av mig dem igen och sa: jag måste ut härifrån. BEA och expediten log åt mig och vi gick ut ur affären.
Vi gick runt i Norrtälje, jag tror att BEA köpte en jacka, vi hann både fika och äta (tror jag). Hela tiden hade jag stövlarna på hjärnan.
Jag måste gå tillbaka, sa jag till BEA. Vi gick in i affären och expediten log. Jag måste prova dem igen, fortsatte jag. Sen ville jag inte ta dem av mig. De blev ett köp, jag våndades, men stövlarna blev mina. Dyrt köp!
Första vintern hade jag dem jämt, å andra, å tredje. Jag levde i dem. För två år sedan lät jag byta dragkedjor i dem, det kostade 400kr. Det händer att jag fortfarande använder dem.
Stövletterna då, de bruna som jag köpte först, de står där i förrådet, knappt anvönda. Dyrare köp!
Å jackan då, den bruna skinnjackan. Den använde jag också mycket. När jag gick ner en massa kilo, lät jag sy in den hos en skräddare på Söder, det kostade 400kr. Billigt!
Vad kan man då lära sig av det här? Ingenting, det var nog bara ett tappert försök att försvara mitt alltför dyra stövelköp där hösten 2009. Varje gång jag har dem på mig, tänker jag 3.600kr.
