Att låta sig tröstas av sin dotter
Härom dagen började morgonen på helt fel sätt, då jag näst intill fick en utskällning, eller det var en utskällning, en obefogad sådan, men en utskällning. Trots att jag vet att det inte var mitt "fel" så lät jag mig påverkas och tårarna trillade nerför kinderna.
Som vanligt analyserade jag situationen, försökte förstå och lära mig något. Logiskt sätt var det solklart, jag borde inte tagit åt mig, men känslomässigt var en annan sak.
Jag påtalade problemet för personen som hade fått mig att känna mig kränkt och vi pratade om det en stund. Han avslutade med att säga: va bra, då lägger vi det här bakom oss, saken är utagerad.
Men..
Under kvällen malde mina tankar vidare och strax innan Olivia ringde på kvällen, kände jag tårarna tränga fram.
Vi pratade om allt möjligt, men hon tyckte inte att jag lyssnade, då brast det och jag började störtgråta. Jag förklarade vad som hänt och hon sa: men mamma, VARFÖR låter du honom påverka dig så där? Hon lät lite som jag tror att jag brukar låta, lite småskarp i rösten, men ändå kärleksfull och bekräftande.
Hon är klok min dotter och jag insåg, än en gång, att hon kan trösta och komma med kloka ord, inte alltid det jag VILL höra, men det jag BEHÖVER höra.
