Ärlig vänskap
För ett år sedan lärde jag känna två tilltufsade och fantastiska människor. Mannen som jag för en kort stund trodde var en brottsling, stod jag och kramade 1 minut senare.
Vi hamnade på min altan, tillsammans med hans fru och min kompis.
Vi delade våra livsöden, facebookadresser och telefonnummer och där någonstans, började en vänskap. Under året skickades några meddelanden, vi gillade och kommenterade varandras statusar ibland. Sen kom livet emellan, jag stängde ner facebook och de trodde att det var på grund av dem och deras inlägg.
När jag för en dryg vecka sedan aktiverade facebook igen, var de, bland de första att märka det och jag fick en inbjudan, de ville så gärna att jag skulle komma.
Jag åkte ut till deras oas, till deras hem som de så väl förtjänade. Vi gick runt i huset. Från sovrumsbalkongen såg jag havet och kaffet serverades i Muminmuggar. Trots att jag inte skulle, njöt jag både äppelmuffins och mandelmussla.
Under två-tre timmar delade vi tankar och erfarenheter. Vi skrattade med (inte åt) varandra, igenkännandet var stort.
Vårt samtal flöt på, vi var helt ärliga, tyckte olika, men delade mycket och min vecka som varit turbulent, slutade i harmoni med överenskommelsen att snart ses igen, inte för att vi måste, utan för att vi vill.
