Smulor i sängen
Vaknade ett par gånger i natt, genom det öppna sovrumsfönstret hörde jag regnet ösa ner och åskan mullra.
Jag tänkte på när jag var liten och var livrädd för åska, sen tänkte jag på när jag var lite äldre, bodde i kedjehus och gick och satte mig i klädkammaren för att slippa se blixtrarna och på så sätt låta bli att räkna avståndet.
Jag gick ner och stekte bananpannkakor och åt dem till frukost. La mig i sängen och tände ljus och tänkte på gårdagen. Dagen då trottoarkanten helt plötsligt kändes väldigt hög. Försökte ringa min vän, men hon svarade inte.
Vid 10-tiden blev det dags för förmiddagskaffe och en nötblandning, jag lagt i en burk. Då ringde hon, min vän. Vi pratade om livet, det blev ett sånt där långt samtal, där vi blir djupa i våra funderingar. Vi ställer oss frågan varför, men säger att det inte är någon idé, för svaret på den frågan kan vi aldrig få. Vi pratar om vad som format oss och om acceptans och brist på acceptans i vår omgivning.
Jag tappar ut nötblandningen i sängen, men säger inget till min vän. Jag går ner och hämtar dammsugaren, kokar ännu en kopp kaffe och går upp i sovrummet.
Hela tiden pratar hon och jag.. om livet, om svek, om människor som låter bli att berätta saker av hänsyn.
Efter 1,5 timmes samtal säger min vän att hon ska gå och koka kaffe, då säger jag att jag redan druckit två koppar, två stora koppar. Vi lägger på och jag sätter på dammsugaren och dammsuger upp smulorna i sängen.
