Bankfack
Jag var på banken, som vanligt, varje tisdag vid 9.30-tiden. Bankkvinnan börjar känna igen mig nu. Inpasseringen till bankfacket har inte fungerat på några veckor, så jag fick, återigen, fylla i en lapp och legitimera mig. Nu har vi fått rutin på det här, hon och jag och kanske kommer hon le mot mig, nästa tisdag.
Nåväl, när jag stegade in på banken idag, stod där en man i 50-åldern, en ganska snygg karl, så vitt jag kunde se.
Jag hörde fragment av deras (den ganska snygga karl och bankkvinnan med den snipiga uppsynen) damtal. Hon frågade honom, om hur han brukar betala räkningar. - Ja, jag fyller i en sån där lapp och lägger den i ett kuvert.
- Men, den här appen är jättesmidig, sa kvinnan. Han fortsatte: du vet jag är ju en av dem från Gustav Frödings tid. Kvinnan pratade på, om hur bra appen var. Mannen frågade: men hur får jag in den i min telefon? - Ja, det vet jag inte, men den är jättesmidig, blev svaret.
- Vi får ta det en annan dag, sa mannen, tittade bak på mig och fortsatte: för nu bildar jag kö. - Det är lugnt, sa jag.
Det hela slutade med att mannen fick med sig ett par kuvert, med hemliga koder och en utskrift om hur han skulle komma igång och så numret till Kundservice. Mannen var precis på väg att gå, när kvinnan sa: du måste kvittera allt här och pekade på en skärm som låg på disken. Mannen tittade på skärmen, sen på kvinnan, sen såg han den lilla skrivpinnen, tog den och skrev sin namnteckning.
Där stod jag, hade så gärna velat hjälpa mannen och även kvinnan.
Jag lät bli, gick fram till disken, fyllde i bankfackslappen, medan bankkvinnan knappade på sitt tangentbord. Idag fick jag veta "att jag egentligen skulle texta mitt namn under namnteckningen oxå", "eftersom det är ett företags bankfack och jag har fullmakt".
Nästan tisdag kanske hon ler mot mig.
