Möten som berör
Jag var på Malmen igår, skulle träffa en kompis. Jag var lite tidig, eller om det var han som var sen, det vet jag inte, men efter en kort stund såg jag honom, komma gåendes o pratandes i telefon.
Runt mig gick människor fram o tillbaka. Ett gäng tjejer var på väg ut från Malmen och någon sa: ja ja mamma, ses i morgon, sen gick hon.
Plötsligt hör jag en röst som säger: mamma? har hon sin mamma med sig, är du hennes mamma, frågade mig en kort kvinna. Nä, svarade jag. Vi började prata, eller det var mest hon som pratade. Hon berättade att hon var besviken på Stadsmissionen, för att de inte ger henne en lägenheten. De vet att vi knarkar där, på boendet, men de gör inget åt det, de tjänar pengar på oss. Jag stod där, lyssnade sa några ord ibland, tittade på henne. Hon hade blont, tunt o bångstyrigt hår, hon hade fina ögon, men trötta, så oerhört trötta. Om du följde med mig hem dit, jag bor på 5e våningen, du kan komma, så skulle du se, sa hon. De har tagit alla mina saker, jag har inga vänner kvar. Det är ingen som tar hand om mig, fortsatte hon. Jag tänkte, att samma tanke slår mig då och då, det är ingen som tar hand om mig.. Hon pratade på, jag sa att jag måste gå, hon fortsatte, jag sa: Var rädd om dig. Hon svarade: det går inte i den här världen. Gör ett försök, svarade jag. Jaja, sa hon sen skiljdes våra vägar.
Jag och min kompis gick in, drack cider, jag åt en högrevsburgare, han en charkbricka. Vi pratade om livet och om relationer. Efter ett par, tre timmar gick vi ut och stod och pratade.
En man kom fram och frågade om vi hade några kronor att ge till honom. Jag vände mig mot honom, tittade honom i ögonen och sa: nä, jag har inga kontanter.
Så är det alltid, nuför tiden ler folk mot mig, för de har inga pengar att ge, de behöver inte skämmas nu, för att de inte har pengar. För tio år sen, fortsatte han, tittade folk bort och skämdes. Han berättade lite kort om sitt liv, jag lyssnade, sa något ord då och då. Han sa, jag har lärt mig att läsa av människor.
Innan han gick, sa jag: Var rädd om dig. Han sa: det går inte. Försök, sa jag, var rädd om dig, upprepade jag. Jaja, du med, svarade han.
