Bullmamma
Härom kvällen var jag en riktig bullmamma, eller scones- och kladdkakemuffinsmamma. Sonen skulle komma förbi och jag var sugen på scones och det förslaget godkändes. Jag gick förbi ICA för att se vilken choklad jag skulle toppa muffinsen med, Marabous Salta mandlar, Oreokex eller Baddare från Göteborgskex, det slutade (som alltid) med Lindts halvssaltsvariant.
Jag gick hem och började baka, tog rismjöl i stället för vetemjöl, hällde upp smeten i formarna och avslutade med småbitarna av choklad på toppen. Mitt i allt kom jag på att, den där sonen, han gillar ju inte när jag lägger riktigt choklad i chokladmuffinsarna. Jag lämnade några utan.
Jag fortsatte med scones, tog hälften vetemjöl, en fjärdedel rismjöl och en fjärdedel mandelmjöl, vågade inte hälla i för mycket konstiga saker såsom linfrön, chiafrön och annat gott, för sonen gillar ju inte sånt där.
Han kom tillsammans med tjejen och vi satte oss. Han tog ett scones, bredde på Bregott, hällde på en stor klick gräddfil, en lite mindre klick svartvinbärsmarmelad och avslutade med ost. Jag tittade storögt på honom och frågade: vad gör du? Jag har alltid ätit scones så här, du har ingen koll, mamma, svarade han. Sen fortsatte han: fast alltid och alltid, sist jag åt scones var väl för 7 år sen, men då gjorde jag så.
Sen kom den där predikan om att jag inte har någon koll, vad gäller hans matintag. Jag tror fortfarande inte att han dricker kaffe, äter fisk och grönsaker.
Jag kommer ihåg när han var liten och frågade om han behövde äta det vita i fiskpinnarna.
Jag berättade att jag har dragit ner på vetemjöl. Då sa han: det spelar ingen roll, mamma, för du är ändå tjock. Sen plirade han med ögonen och jag sa: du är verkligen mitt samvete. Så pratade vi lite om det, han är den enda som är så där rak mot mig, i andras ögon kan det låta elakt, men i mina, bara kärleksfullt.
