Meningsfullt funktionärsarbete
För en tid sen erbjöd jag mig vara funktionär på Lidaloppet. Jag gjorde det mest på kul, för att göra något helt annat. Anna på Tullinge Hälsokälla bad mig komma söndag kl 9. Jag skulle få sköta efteranmälan.
Jag hade sovit dåligt, bihålorna dunkade, men jag hade ingen feber. Jag laddade med en extra nyttig smoothie, kaffe och ett par ipren, satte på mig två underställ och ett par extra mammelucker.
När jag kom till Lida, fick jag instruktion om hur jag skulle gå tillväga. Vi drog slutsatsen att det p g a regnet, nog inte skulle bli så många som vill efteranmäla sig, men det blev ett 40-tal. Bl a var det gympaläraren från TV, han var där med några elever, han sa att han hade feber, jag bannade honom för det.
Det fanns två distanser (5 o 7,1 km) och två klasser (motion o tävling), jag kunde se vilka som skulle springa tävlingsklassen, det syntes på blicken. Jag chitchattade med löparna, tog betalt, delade ut nummerlappar och säkerhetsnålar.
Allt eftersom skickade jag mms på anmälningslistan till tidtagningsvagnen.
När tiden för anmälan var ute, gick jag ner till starten och såg löparna springa iväg.
Gick upp och hämtade en kaffe, för att sedan gå ner och se de första löparna komma i mål. Jag pratade med Anna, hon berättade att hon inte heller gillar att springa. Vi kanske ska utmana varandra att springa nästa år. Ja, kanske det, svarade jag.
Under tiden löparna kom in, skedde intervjuer på scenen bredvid målgången. Överskottet från loppet, skulle gå till Bröstcancerföreningen Amazona. På scenen intervjuades en kvinna som drabbats av bröstcancer, båda brösten var borta, hon berättade hur sjukdomen och behandlingarna påverkat henne. Nu hade cancern spridit sig till skeletten, metastaser överallt. Vid hennes sida stod hennes son, han berättade hur stark hans mor hade varit och fortfarande var. Jag kände hur mina ögon började tåras.
De gick ner från scenen, jag stod kvar där en stund och tittade på prisutdelningen. När jag gick ifrån platsen, stod kvinnan där med sin familj. Jag måste bara få krama dig sa jag. Ja, sa hon och kramade mig tillbaka. Min pappa dog i prostatacancer för några år sen. Du är fantastisk, sa jag och gick. Hon såg förvånade ut, men log och sa tack.
Där och då förstod jag varför jag ställt upp som funktionär, det var ju för pappas skull.. För att han saknas mig..
