Saker blir inte alltid som hon tänkt sig
Hennes föräldravikariat gick ut på försommaren, våren ägnade hon åt att söka jobb. Det var speciellt ett jobb som intresserade henne. Ett ekonomichefsjobb i en liten koncern med 6-7 bolag. Hennes företrädare hade förskingrat pengar, efter honom hade ekonomikonsulter stökat till det, än mer. 3 av bolagen var satta under rekonstruktion. Det gamla skulle vara upprensat när hon började. Ingenting skrämde henne. Hon behövde en utmaning nu.
Hon tog ingen semester, började en måndag i början av juli. Hon fick veta att det bolag hon anställts i, skulle försättas i konkurs, hennes första lön skulle komma via lönegaranti. De ekonomikonsulter som varit inhyrda, blev utkastade någon vecka innan hon började och det mycket av det gamla var fortfarande oupprätt. Hon och VDn hade bra samtal. Han bad henne vara reaktiv i vissa bolag och proaktiv i andra. Hon frågade hur de skulle undvika att göra om samma misstag och i stället lyckas. Han svarade henne och hon trodde på honom.
Hon visste att det skulle vara rörigt, men förstod aldrig vidden av det. Hon grävde i gammal skit och började må allt sämre. Kroppen strejkade, huvudet värkte och energinnivåerna sjönk. När lönen inte kom den 27 juli ökade stressen. En dag när hon kom hem hade hon feber, hon bestämde sig för att säga upp sig.
Dagen efter gick hon in till VDn. Han ifrågasatte hennes beslut, bad henne förklara sig. Det gjorde hon, sen gjorde hon något hon aldrig brukade göra när hon fattat ett beslut, hon funderade en vända till. När hon gick hem från jobbet den dagen, ringde hon sonen, han ifrågasatte henne också.
Dagen efter tog hon tillbaka sin uppsägning, men sa till VDn att han måste visa med handling att hon kunde lita på honom. Det var där det låg, att kunna lita på honom. Han satte in ett förskott på hennes bankkonto, allt enligt hennes önskemål.
Tiden gick, hon grävde allt djupare i redovisningen. Bolaget gick i konkurs och hon insåg än en gång, att hon inte kunde vara kvar. De andra bolagen behövde rensas rejält, rutiner behövde komma på plats och det mesta hängde på henne. Hon visste att hon kunde klara av arbetet, men ville hon? Var det värt det?
En dag gick hon hem tidigare, la sig på sängen, i det svala, mörka sovrummet, med datorn på magen. Snabbt hittade hon fyra nya jobb, som hon sökte. Samma kväll fick hon svar från två av dem, de ville att hon skulle komma på intervju. Då bestämde hon sig slutgiltigt.
Dagen efter, två veckor efter första uppsägningen, gick hon åter in till VDn, den här gången ifrågasatte han, henne inte, han såg bara uppgivet på henne. Hon hade två veckors uppsägningstid.
En fredageftermiddag, träffade hon VDn i ett av de bolag hon hade sökt jobb i, de bondade ganska snabb. Bolaget var under rekonstruktion, vilket hon såg som en utmaning. VDn berättade om sitt tänk, hon kände att hans beskrivning av hur han ville att bolaget skulle drivas, stämde väl överens med hennes. Hon ställde löne- och andra krav, hon ville börja med semester, men då sa han nej, då måste jag ta någon annan. Hon föreslog att hon kunde vara ledig varje fredag i 2 månader, det gick han med på. Han lovade att skicka ett mail under helgen, med ett avtalsförslag. Hon väntade hela helgen men det kom inget mail.
På måndagmorgonen öppnade hon mailen och där låg ett jobberbjudande, han hade matchat hennes önskemål, men ville ha svar samma dag. Hon brukar sällan eller aldrig fatta viktiga beslut utan att sova på saken, men den här gången gjorde hon ett undantag. Hon tackade ja, knappt utan att tveka.
Hon gick till jobbet, fortsatte som om ingenting hade hänt, men allt var annorlunda, hon var inte längre en i gänget, men hon vägrade ge upp, det var hon för stolt för. In till sista dagen, jobbade hon på, levererade det som väntades av henne. Höll huvudet högt. Hon fick höra att hon hade presterat mer på den 1,5 månad hon varit där, än någon av de som varit där före henne, gjort på betydligt längre tid, ändå kände hon sig utanför.
Hon var stolt över sig själv, hon hade stått upp för sig själv, hållt huvudet högt, varit trevlig, skrattat och levererat, men det hade kostat, hon var trött, så otroligt trött..
